Signed by annapanna

Såg ni Victorias hjärta? Vilken tjej, satt och skrattade med tårar i ögonen samtidigt. Man hör henne och hennes föräldrar och önskar så innerligt att det ska lösa sig för henne. Men så tänker man på att för att hon ska få ett nytt hjärta så är det på grund av att ett annat barn har dött, och så känns det ännu sorgligare.

Hur ser du på att donera organ? Har du anmält dig till donationsregistret?

Visst var den fiffig! :) Skulle det inte va frakt å grejs så hade jag nappat. Hur söt som helst! :) Och ja - jag har anmält mig till donationsregistret!

Jag var helt emot att donera mina organ för några år sedan. Nu har jag helt bytt åsikt men har ännu inte blivit av att anmäla mig till donationsregistret än...

Jag kunde ju tyvärr inte se programmet :( Men jag anmälde mig till dontationsregistret för någon månad sen. Hur står du?

Ja, haha, tur att det är några helgdagar emellan sedan, så att eventuella pinsamheter glöms bort ;)Julbord bör alltid innebära att vederbörande får följa med, allt annat är ju skandal. Och jag ska lyckas att få en inbjudan till julbord, men det är en hemlig plan :)

Jag funderar på att plugga utomlands sedan, ta ett annorlunda land så att framtida arbetsgivare tänker "Oj, vad är det här" och blir lite intresserad :)

Jag har inte anmält mig men är verkligen för donationer! Kommer förmodligen anmäla mig senare i livet.

Jag jobbar som receptionsansvarig på Teknikens Hus i Luleå. Sådärav alla barn :)
Ja, jag har anmält mig till donationsregistret, men avböjde till att de ska få använda min kropp till medicinsk forskning.
Hur kom det sig att du hamnade i Ume?

För att vara helt ärlig så har jag inte anmält mig. Det är inte för att jag är emot det, absolut inte. Det är bara det att tanken skrämmer mig - att någon ska öppna upp mig och ta ut alla mina organ. Jag har därför lagt beslutet i min familjs händer - om jag dör får de avgöra om de vill donera mina organ eller inte.

Det är så mycket beslut nuförtiden och nu ska man till och med bestämma vad som händer när man är död. Det diskuteras ganska ofta här hemma om vi vill kremeras eller begravas i kista. När min pappa gick bort kremerades han, men urnan begravdes som vid en vanlig grav. Min övriga familj vill nog också kremeras men jag är tveksam. En av mina största rädslor är att bli innebränd och därför resonerar jag som så, att ska jag klara mig ett helt liv utan att bli bränd, för att sedan bli det när jag är död? Men samtidigt vill jag inte ruttna bort.

Som du kanske förstår vill jag inte tänka alltför mycket på vad som händer med mig när jag är död, vilket är en stor anledning till att jag skriftligt inte har tagit någon ställning. Det är inte för att vara egoistik, utan snarare för att jag är rädd...

Självklart är jag donator!! Jag har ju inte längre användning för mina organ när jag är död, så då kan ju lika gärna nån annan använda dem! Förstår inte varför folk trilskas så med detta.. är du donator?

Såg också dokumentären, sjukt härlig tjej! Hon hade ju sagt till sin pappa när hon skulle opereras: "Jag vill nog inte ha det där hjärtat" Jag hade sån känsla genom hela programmet att hon inte skulle klara sig, så jag blev sjukt lättad!

Jag vet faktiskt inte om jag är donator. Om jag vill? Både ja och nej.
Är du?
Tjing