Signed by annapanna

Jag hade lite svårt för den här boken. Den var både lättläst och snabbläst, så inte på det sättet. Däremot språket var väldigt spretigt, ena stunden var det som att nästintill läsa en psalmbok och stunden efter vart det slang och väldigt vardagligt. Jag tror dock det jag hade svåraste för i boken var att identifiera mig med hennes tankar. Jag går in mer direkt på själva storyn: författarinnan ansåg sig ha blivit väldigt illa behandlad av socialen, vilket jag kan hålla med om i flera fall. Men inte en endaste gång kunde man läsa sig till att hon någonstans ändå tyckte det var rimligt att hennes son fick en fosterfamilj när hon själv gick på amfetamin och inte hade något hem. Var är självdistansen då? För övrigt, om man rent ser på hennes livshistoria så var det intressant att läsa. Hon är ett levande bevis på att verkligen vem som helst kan hamna på botten.