Signed by annapanna

Diskuterade med en gammal vän(-inna) om yrkesval. Hon har gått en dansutbildning, make-up utbildning och nu funderar hon få att läsa någon slags event-program. Hon kan inte riktigt förstå varför jag frivilligt väljer att arbeta med problem. Jag funderade kring det, vad är det som gör att vi blivande socionomer utbildar oss i minst 3,5 år för att sedan vara omgivna av problem av olika slag? Jag ser det såhär, för mig handlar det om att problem, orättvisor och hemska saker finns oavsett hur man förhåller sig till det, då väljer jag att "ta det till min verklighet" - iaf min yrkesverklighet och försöka göra något åt det. Jag har svårt för att bara stå och se på saker, vill gärna påverka och förändra och då känns det som att det är rätt plats och yrke att göra det.
Samtidigt har jag förståelse för att alla inte vill göra andras problem till sin verklighet och vardag, jag kan ju själv känna vissa saker jag inte orkar ta till mig och situationer och ämnen inom socionom-yrket som jag inte hade kunnat tänka mig att arbeta med. Men det är intressant, hur så många väljer att faktiskt jobba med "jobbiga" saker.. om man ser på antagningsstatistik är det ofantligt många som söker till socionomprogrammet och till exempel psykologprogrammet.

Era tankar kring det hela är varmt välkomna. Hur ser ni på det som arbetar inom socialt arbete, och ni som aldrig hade kunnat tänka er det?