Dramatik på kvällskvisten
Torbjörn Fagerström kan lära oss följande:
Ta vår egen munhåla. Hos alla landlevande däggdjur fullgör den som bekant den dubbla uppgiften att vara en växelstation som både föda och andningsluft måste passera på väg till mat- respektive luftstrupen. Det är i och för sig inget konstigt med att en struktur har dubbla uppgifter, men det speciella med munhålan är att själva konstruktionen är så korkad. När våra vattenlevande föregångare bland ryggradsdjuren klev upp på land för 370 miljoner år sedan uppstod nämligen ett fuskbygge som vi lever med än i dag. Detta fuskbygge består i att matstrupen ligger bakom luftstrupen, så att all mat och dryck måste korsa luftstrupens öppning, vilket förutsätter att struplocket (epiglottis) sluter till den senare i exakt rätt ögonblick för att förhindra att maten slinker ner i fel strupe. Vi har alla erfarenhet av vad som händer om synkroniseringen av struplocket missar en smula - vi sätter i halsen, något som inte så få personer har dött av.
Hos oss människor är situationen dessutom ännu värre, ty munhålan och de övre luftvägarna har fått ytterligare en funktion - att tala. Både när vi sväljer och när vi talar måste vi temporärt avbryta andningen, genom att antingen stänga luftutbytet med lungorna (vid sväljning) eller enkelrikta det (vid tal). Vi måste alltså klara av att koordinera tre funktioner - att äta, att tala och att andas - för att undvika kvävning, allt på grund av en korkad konstruktion som uppstod hos våra avlägsna förfäder långt innan någon talförmåga överhuvudtaget var påtänkt. När vi som föräldrar tillhåller våra barn att inte tala med mat i munnen använder vi alltså en ytterst välbetänkt, men sentida, etikettsregel för att kompensera för korkad evolutionär formgivning.
Och för att illustrera:
Slutsats: Livet hänger på en skör tråd varje gång du stoppar i dig något.
Tack så mkt :) Allt bra idag då? :P