Signed by annapanna

Jag fick tinnitus när jag var 14 år. Vi var på ett disko och stod bredvid en stor högtalare nästan hela kvällen och dansade.. då hade uteställen inte börjat sätta upp volym-varningar, fast förmodligen hade jag ändå inte brytt mig. Som 14-åring tyckte jag att jag var osårbar. När vi kom hem från stället, en kompis sov över hos mig så tjöt det i öronen, vilket inte var någon större ovanlighet. Däremot på morgonen när vi vaknade flög jag upp och väckte kompisen och frågade om det fortfarande tjöt i hennes öron med. Nope. Sen började ett helvete. I ungefär en vecka ringde det konstant i öronen, jag kunde inte sova men ville heller inte vara vaken, jag bara grät och grät. Gick till en öronspecialist och fick göra olika tester men tinnitus är ju som en osynlig grej. Jag orkade verkligen inte höra att det inte fanns några "botemedel", men det är ju så det är.

Efter den veckans dimma började det lägga sig lite, men förstå vilken oro som finns inom en när man har haft ett konstant ringande i öronen dygnet runt. Minsta lilla och man tror att det värsta ska komma tillbaks.
De första åren efter kunde tidvis vara väldigt jobbiga, jag hade svårt för att somna och behövde alltid ha på musik för att somna överhuvudtaget.  Ett tag, flera år senare upplevde jag det faktiskt som att ljuden försvann men jag vet inte vad det var som hände då egentligen..det kom i alla fall tillbaks.

Nu efter nästan 9 år så har jag någonstans vant mig vid det och hör det bara när det är helt tyst runtomkring mig. Det skiftar en del och blir mer påtagligt om jag är förkyld eller stressad till exempel. Men det verkar som man kan lära sig att leva med det mesta. Under åren har jag upptäckt hur många det är som har tinnitus, det är verkligen så många fler än vad man kan tro.

Jag menar det innerligt: använd öronproppar! Apoteket har bra som släpper igenom rätt mycket ljud men samtidigt håller det farliga ljudet ute. Surr sucks.